WeKurd

Lagar och konventioner | Rapporter| Svenska | Kurdiska

Släpp in Turkiet

Anna Dahlberg

Mot mig strömmar unga människor i tunna sommarlinnen med blottade navlar, andra i chica huvuddukar. Från någon av jeansbutikerna – eller kanske är det lattekaféet – dånar den senaste hiphophiten ”Lean back”.
Jag träffar unga tjejer som jobbar med datasupport och pluggar filmvetenskap. De bor själva, har pojkvän och hänger gärna på barer om kvällarna. Hedersmord är något de läser om i tidningen, som händer i en annan värld.
När jag frågar om de känner sig som européer svarar de ja med samma självklarhet som om jag frågat om de var kvinnor.
Det är ena bilden av Turkiet – det moderna landet med skinande bankpalats och en ung, driven befolkning. Men det finns förstås också ett annat Turkiet – landsbygdens baktunga samhälle som sitter fast i gamla feodala traditioner och fattigdom.
Det är det Turkiet som européerna har på sin mentala näthinna och fruktar.

Om två veckor – den 6 oktober – lägger EU-kommissionen fram sin rapport om Turkiet med en rekommendation om huruvida EU bör ge landet ett startdatum för att börja förhandlingar om medlemskap. I december kommer sedan den avgörande domen från EU:s stats- och regeringschefer.
Till nyligen pekade allt mot ett klart ja för Turkiet. Men bråket om den nya otrohetslagen har gjort att avgörandet nu hänger i luften. Alltfler EU-kommissionärer och höga europeiska politiker har också trätt fram som motståndare till ett turkiskt medlemskap.
De vanligaste argumenten är att Turkiet är för stort, för fattigt och för muslimskt. Med sina 71 miljoner invånare skulle Turkiet snart bli EU:s folkrikaste land. Det skulle inte bara flytta över en massa makt till Ankara, utan definitivt skjuta hål på drömmen om ett Europas Förenta Stater.
Andra varningar går ut på att EU:s budget skulle dräneras och att EU-länderna skulle översköljas av turkiska invandrare. Sist men inte minst panikar alltfler konservativa inför perspektivet att den kristna klubben EU ska undermineras av muslimer.

Inget av dessa argument är särskilt övertygande. Visionen om ett Europas Förenta Stater sköts sönder redan med östutvidgningen. EU:s budget behöver ändå reformeras och när det gäller invandringen törstar Europa efter ung arbetskraft. Förresten går flytten också i den andra riktningen; den turkiska kusten är redan full av tyska pensionärer.
Det religiösa argumentet är så inkrökt att det knappt förtjänar att tas på allvar. EU är redan hem för miljontals muslimer; har de ingen plats här i så fall? Ska Bosnien och Albanien heller aldrig få gå med i EU?
Man kan så klart diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt när det gäller om Turkiet har levt upp till de så kallade Köpenhamnskriterierna eller inte.
Å ena sidan kan man peka på de enorma framsteg som landet har gjort under den moderate islamisten Erdogans ledarskap. Massiva reformpaket har genomförts; säkerhetsdomstolarna och dödsstraffet har avskaffats, kurderna har erkänts som folkgrupp och låsningarna kring Cypern har brutits upp.
Å andra sidan påminns jag hela tiden när jag är här om hur långt Turkiet har kvar till att bli en sund västdemokrati. Militärens inflytande är fortfarande stort, kristna minoriteter motarbetas och personkulten kring Atatürk är plågsamt påtaglig.
Det är en sak att ändra lagar, en annan att få fotfolket att följa efter.

Så visst, Turkiet är kanske inte moget för Europa än. Men EU-processen har gjort mer med Turkiet under några få år än vad årtionden av annat slags påverkan har åstadkommit.
Och under de tio år som det minst kommer att ta för Turkiet att erövra EU-medlemskap kommer landet att ha förvandlats många gånger om igen.
Ett nej nu skulle inte bara vara ett enormt svek mot alla de kvinnor, minoriteter och ungdomar i Turkiet som intensivt hoppas på en framtid i Europa. Det skulle skapa en backlash av enorma mått.
Reformvännerna kommer att stå med byxorna nere medan extremnationalister och islamister nöjt kan inkassera segern.
Det vore ett väldigt underligt budskap att sända ut till världen post-11/9. Utvidgningen är EU:s sätt att exportera demokrati och stabilitet. Att inte använda det nu vore ett oförlåtligt misstag.

Expressen

2004-09-22