WeKurd

Lagar och konventioner | Rapporter| Svenska | Kurdiska

Säg ja till Turkiet
Otrohetshysterin har skrämt livet ur européerna.
Esref Okumus hittar århundradets reformer i en ny turkisk brottsbalk.

Som ett virus spred sig nyheten om en turkisk otrohetslag över världen. Regeringen i Ankara skulle ha lagt fram ett lagförslag för att kriminalisera otrohet.
Motståndarna till ett turkiskt EU-medlemskap jublade. Ett medlemskap som skulle fungera som ett bevis på att det inte existerar ett civilisationernas krig hade plötsligt skapat ett civilisationsproblem - redan innan Turkiet fått inleda förhandlingar om EU-medlemskap.
Oron för en smygande fundamentalism blåstes upp till den grad att även de som varit positiva till Turkiet började vackla. Trycket på EU-kommissionen blev till sist så starkt att både den sittande och den tillträdande ordföranden, Prodi och Barosso, fastslog att turkarna inte var mogna för EU.
Men lagförslaget existerade inte, varken i nationalförsamlingen, dess lagutskott, eller på regeringskansliet.
Otrohetshysterin kan härledas till ett inlägg från premiärminister Tayyip Erdogan i den allmänna debatten om landets nya strafflagar. Kriminaliseringen skulle skydda familjen, inte minst bedragna kvinnor, hävdade han. Uttalandet väckte våldsamma protester i landet. Även bland intellektuella islamister inom hans eget parti. Men den sekulära ordningens mest fanatiska väktare, generalerna, höll tyst den här gången. Äntligen något som kunde skrämma livet ur européerna.

Förtroendekrisen i Bryssel tvingade Erdogan att krypa till korset. "Aldrig" en otrohetslag så länge vi sitter vid makten, lovade han inför ett hundratal journalister.
Men en korkad idé, en struntsak, hade fått överskugga århundradets reform i Turkiet. Nationalförsamlingen hade just dragit ett streck över den 78 år gamla brottsbalken, kopierad från Mussolinis fascistlagar, och ersatt den med 343 nya strafflagar. I söndags antogs ytterligare två lagar och därmed fick landet en helt ny brottsbalk.

Enligt de nya lagarna ska hedersmotiv, som hittills fungerat som en förmildrande omständighet vid brottmål, vara en "försvårande" omständighet. Ett mord med hedersmotiv ska bestraffas med fängelsestraff livet ut, så kallad "utvidgad livstid", som ersätter det avskaffade dödsstraffet. Inte bara mördaren, utan också andra familjemedlemmar som uppmuntrar brottet ska kunna ställas inför rätta.
Psykisk och fysisk tortyr kan ge upp till 30 års fängelse. Och de som tiger om, blundar för eller beordrar tortyr är medskyldiga.
Det införs också stränga fängelsestraff för bland annat aga, månggifte, oskuldskontroller, vigsel enligt islamisk lag, illegala koranskolor, sexuella trakasserier och våldtäkt inom familjen.
Det är lagar som inte blåser liv i Europas islamofobiska spöken. Som inte bekräftar urgamla turkofobiska stereotyper.
Men tyska Die Welt dundrar i veckan vidare med en hård och rak debatt: "Tio skäl att säga nej till Turkiet". Rakt på sak. Turkarna är för många, för fattiga, för annorlunda. De har inte upplevt antikens arv, den kristna etiken, renässansen, upplysningen. Precis som vi inte upplevt haremkulturen. Turkarna har aldrig tillhört Europa, och har inget att tillföra vår kontinent.
Den holländske EU-kommissionären Frits Bolkestien går längre. Han undrar om slaget om Wien var helt förgäves: Släpper vi in turkarna 320 år senare kommer unionen att falla sönder inifrån.
Valery Giscard d’Estaing, förre franske presidenten och mannen som fått vårt förtroende att formulera EU:s nya grundlag, har länge varit på samma spår: (Det muslimska) Turkiets inträde innebär slutet för (det kristna) EU.

Sanningens ögonblick då EU måste sätta punkt för en 40 år lång turkisk väntan närmar sig. Toppmötet den 17 december ska säga ja eller nej till Turkiet. Men dessförinnan, den 6 oktober, ska EU-kommissionen komma med en rekommendation.
Vad det handlar om är inget inträde, utan ett klartecken om att få inleda förhandlingar om medlemskap. Därefter kommer det dröja minst 15 år innan Turkiet kan bli EU-medlem.
Det är först nu vi kan säga att andra världskriget definitivt är slut, sade man när de tio nya medlemsländerna gjorde sitt inträde. Den 17 december kan bli slutet på ett tusen år gammalt krig - om Europas nya korsfarare inte tillåts vinna debatten om Turkiet.
Ju närmare 17 december desto högljuddare blir rädslans allians mot det muslimska Turkiet. En allians som består av konservativa, kristdemokratiska, vänsternationalistiska och högerextrema krafter inom EU. Svenska moderater drog sig dock ur i fredags. Men det skulle inte förvåna mig om exempelvis kristdemokraterna och vänsterpartiet väljer att stanna kvar. Givetvis med brotten mot mänskliga rättigheter som förevändning.

Dessbättre verkar en klar majoritet av EU:s kommissionärer, politiska partier, regeringar och samhällsdebattörer ha överlevt otrohetspaniken. Men Schröder, Chirac, Blair och Persson har ett "litet" problem: EU:s medborgare är mycket tveksamma till Turkiet. De låter sig inte övertalas av de högtravande talen om broar mellan väst och öst, mellan kristendom och islam.
Europa och Turkiet har femton år på sig att visa sina medborgare att historiens mäktigaste civilisationsprojekt kan bli verklighet. Att det inte är religionen som förenar oss, eller skiljer oss åt, utan demokratin.

Esref Okumus

Expressen 2004-09-29