Turkiet - under demokratins täckmantel

Turkiet är ett underligt land. Utifrån sett ser det ut som alla andra demokratiska västländer, med ett parlament, flera politiska partier, ett rättsystem, regelbundna val, ett stort sortiment av media och andra institutioner som behövs i en demokrati. Men vid en närmare undersökning ser man tydligt att dessa endast utgör en täckmantel. Oavsett vem presidenten är eller vilken regering som styr landet har de demokratiska institutionerna ingen makt att utföra några förändringar så länge de inte godkänns av den dolda makten. Det är denna auktoritet, som har varit den egentliga makthavaren och hämmat en demokratisk utveckling i den drygt 80 åriga republikens historia.

En del demokratiskt valda representanter av Turkiet som inte har anpassat sig efter den djupa makten, har fallit offer för den egentliga makthavarens vrede. Bestraffningen har tidvis varit offentlig, såsom militärkupperna 1960, 1971, 1980 och avrättningen av premiärministern Adnan Menderes 1961. Under de senaste åren har däremot bestraffningarna skett lite mer kamouflerat, såsom presidenten Turgut Özals plötsliga död - kvällen innan den planerade presskonferensen om lösningen av det kurdiska problemet - och den den tysta kuppen 28 februari, 1992.

Varelsen av den djupa staten som alltid har varit den kända, självklara makthavaren i de kurdiska områdena har de senaste åren erkänts av turkiska politiker. Suleyman Demirel, som var Turkiets premiärminister vid flera omgångar och president mellan åren 1993-2000 medgav i tevekanalen NTV att "i vårt land finns det två stater, det finns en djup stat och en vanlig stat. Staten som borde vara ersättaren är den verkliga staten, medan ersättaren är den verkliga staten". Kenan Evren, generalen bakom 1980: s militärkupp och president mellan 1982-1989 informerade journalisten Yavuz Donat att "Demirel säger sanningen. Vi är den djupa staten och ingriper när staten hamnar i svårigheter".

Den djupa staten har en dominant kontroll över de befintliga statliga myndigheterna. Sin största styrka får den från den turkiska militären (TSK) och underrättelsetjänsten MIT. Utöver de enligt turkiskt rättsystem lagliga institutionerna, finns det även underjordiska organisationer såsom den fruktade JITEM, som är känd för sina terroristaktioner mot kurderna och är mest verksam i Kurdistan. De politiker vars inblandning inom den djupa staten har varit uppenbar är Tansu Ciller (turkisk premiärminister mellan åren 1993-1995) och Mehmed Agar (justitieministern under Tansu Cillers regering och idag partiledare för DYP). Den djupa statens önskemål omformas till statspolitik av det Nationella Säkerhetsrådet MGK, som är det högst styrande organet. Regeringen och de andra myndigheternas uppgift blir att genomföra besluten.

Att tillhöra denna djupa stat, ger sådana befogenheter att en vanlig medlem/anställd besitter mer makt än personer på landets högsta poster. De senaste händelserna som har urartad kring den kurdiska staden Hakkari, har varit det senaste uppenbara exemplet på denna maktövning. Landets säkerhetsstyrkor, som har till uppgift att försvara samhället, utför bombattacker mot civila i så hög grad att de tas i bar gärning av befolkningen. En tjänsteman inom poliskåren i en liten avlägsen kurdisk stad, visar sig vara nära vän med både landets arméchef och ledaren för ett politiskt parti.

Kärnan till Turkiets problem är denna antidemokratiska auktoritet och alla bedömningar som görs om Turkiet, utan kännedom om denna dolda makt, leder till oförstånd när det gäller Turkiets ologiska ageranden i diverse frågor.

Besir Kavak

WeKurd