Den tillfångetagne Sheikh Said och hans vänner innan avrättningen
Våld i politiskt syfte
Metoden att använda sig av organiserade och systematiska våldshandlingar i politiskt syfte för att sprida skräck och därmed uppnå vissa mål kallas för terrorism(1). Denna definition stämmer på alla icke-demokratier, där dessa har gemensamt att de brukar avskräckande våldsmetoder. Om brukaren är en organisation tillkallas den väldigt enkelt för terroristorganisationer, men om det är en regim som styr ett land är det sällan man hör att det är ett ”skräckvälde” eller terroriststat. Denna variation i språket beror oftast på intressen de högre makterna har sinsemellan, vilket inte är temat för denna artikel. Det som det däremot ska fokuseras på i denna text är användandet av avskräckande våldsmetoder i politiskt syfte från den turkiska staten.
I november 2005, då tiotusentals människor deltog i begravningståget av två demonstranter som hade mist livet i Hakkariprovinsen i Norra Kurdistan, flög två F16 stridsplan lågt över människomassan. I en intervju med tidningen Hurriyet den 23 november sa arméchefen att ”det var rutinmässiga flygningar”, men samtidigt varnade han att ”vid behov kommer de att flygas om”. Liknande uttalanden är kurderna vana vid och just denna incident är bland de ”lindriga” hotelserna, ty folkmassan bombarderades inte av stridsplanen.
Guvernören i Hakkariprovinsen, som beskylldes av områdets invånare för att vara en av aktörerna bakom bombattentaten i provinsen i november fick sitt ”straff” genom att få guvernörtjänsten i staden Tokat. ”Tolka detta som en högre befordran, nu har jag chansen att jobba i en större provins” (2) var hans respons på ”straffet” han hade fått.
Kollektiv bestraffning i syfte att läxa upp kurderna och belöning av utövarna i följd, har varit ett grundläggande handgrepp i Turkiets historia. För varje kurdiskt motstånd, som ofta visat sig i form av revolt, har Turkiet besvarat med massmord och nedbränningar. Upprorsdeltagarnas öde har varit antingen avrättningar eller långa fängelsestraff under omänskliga förhållanden. Under det senaste kurdiska upproret har Turkiet utövat alla sorters avskräckningsmetoder, alltifrån nedbränning av byar till tusentals ”ouppklarade mord” och ”spårlösa försvinnanden”. Bestraffningarna har sedan maskerats med ”demokratiska” medel, såsom medias rapportering i linje med ”allt för fosterlandets bästa”, ett korrupt rättssystem, som agerar efter ”prioritering av turkiska nationens enighet” och vid behov användning av diplomati för att bevisa vilka barbarer världen har sluppit erfara tack vare ”mehmedciks” lyckade operationer.
Bestraffningarna har varit kontinuerliga, utan uppehåll. Inte ens mellan 1938-1970, då några kurdiska uppror inte var aktuella var turkiska styrkor passiva. Två händelser som det har skrivits om och sålunda blivit kända under denna ”tystnadsperiod” är ”33 kulor” och
”49:ornas fall”.
Den 28 september 1943, avrättades 33 kurdiska bybor i Vanprovinsen, vid gränsen till Östra Kurdistan på general Mustafa Muglalis order. Bland kurderna är fallet känt som ”33 kulor”. Offren hade bara några dagar tidigare frigivits av en turkisk domstol där de beskylldes för smuggling mellan Turkiet och Iran. Generalen, som hade gett order om bybornas avrättning, Mustafa Muglali, skall ha hotat en inspektör som var på plats och sagt ”bry dig inte, jag har fått order uppifrån, vid behov kommer jag att göra slut på dig också” (3). General Muglali, fick sin belöning år 2004 då bataljonen i Van namngavs efter honom.
År 1958 återvände den kurdiske ledaren Mustafa Barzani till Kurdistan efter elva års exil i f d Sovjetunionen och kurderna i södra Kurdistan skrev under en överenskommelse med Iraks regering. Den tillfälliga självbestämmanderätten i den delen av Kurdistan, bidrog till glädje även bland kurderna i de andra delarna. Glädjen var svårsmält för Turkiet och myndigheterna var inte sena med sina vedergällningsmetoder. En lista på 50 högt respekterade kurdiska intellektuella gjordes och dessa greps 1959 anklagade för att ”ha avsikt att bilda ett kurdiskt politiskt parti”. En av dessa 50 personer, Emin Batu, miste livet under tortyrförhållanden. Händelsen tillkallas idag för ”49:ornas fall” då 49 personer var kvar att åtalas.
En av de senaste decenniernas bäste i skräckspridningsmetoder var Saddam Husseins Irak. Anfall, nedbränningar, cementering av vattenkällor, förgiftningar och alla tänkbara torterings- och bestraffningsmetoder räckte inte till att hindra kurderna ifrån att erhålla sina grundläggande rättigheter. Framtiden för system med liknande karaktär kan omöjligen vara ljusare.
(1) Svenska Akademins Ordbok
(2) Milliyet, 2005-11-24
(3) Ýsmail Beþikçi, Muðlalý Olayý, Yurts tryckeri, Ankara
Besir Kavak
WeKurd |
