Barnspionage i Eden
Efter att ha spenderat sommaren i Sverige fyra år i rad kände jag att det var dags för en tur ner till hemlandet för att få nya krafter och fylla på energin. Höga slätter med berg vars toppar vilar bland molnen, floder rinnande genom ett grönskande landskap, fåglar kvittrande som en vacker symfoni och på toppen den skinande solen som ger näring till de vilda blommor, växande i alla tänkbara färger. Ja, det var dit jag ville, till Eden - paradiset på jorden. Enligt bibeln så var det i dagens Mesopotamien, landet mellan floderna, Eden låg i. Tyvärr är det också bl.a. på grund av detta som kurderna, vilka bott där sedan civilisationens början, år efter år tvingats kämpa för självständighet och friheten att tala sitt eget språk och följa sina egna traditioner.
Så, efter all längtan och spänning var jag äntligen framme. Vi åkte raka vägen hem till några släktingar och så skulle resan fortsätta, åka från den ena släkten till den andra. Det här är bara en av de många fördelarna med att spendera somrarna i Kurdistan att vart du än åker har du släkt och vänner. Dock blev jag chockerad ganska tidigt på min resa för vilken stad vi än åkte och vilken familj vi än hälsade på där pratade alla turkiska. Snart insåg jag att förutom de äldre som inte kan turkiska var det knappt kurder som längre pratade kurdiska i städerna. Alla barn pratade turkiska och alla föräldrar pratade turkiska med dem. Jag som inte kan turkiska blev snart irriterad på alla kusiner som inte kunde kurdiska och började fråga ut föräldrarna hur de kunde gå med på detta. För mig som bor i Sverige är det tabu att prata svenska hemma.
I ett par dagar gick jag runt och var lite små irriterad och tjurig på grund av min upptäckt. Jag var besviken då min drömbild hade slagits i spillror för i den bilden pratade alla självklart kurdiska. Det gick dock inte många dagar förrän jag insåg att det här ingick i den turkiska assimileringspolitiken och sorgligt nog så fungerade den. De har nämligen sett till att kurdiska har blivit ett språk som du klarar dig utan samtidigt som du förlorar på att inte kunna bra, flytande turkiska.
- Börjar barnen i skolan o pratar dålig eller ingen turkiska alls går det dåligt i skolan och de hamnar efter. Kurdiska kan de alltid lära sig lite senare, berättar en kurdisk mamma som jag träffar. Hon berättar också att hon själv inte alls pratar bra turkiska då hon inte lärde sig språket förrän hon var lite äldre.
Sakta men säkert märkte jag att staten är redo att ta till nästan vilka medel som helst för att lyckas med assimileringen. En metod som tidigt fångade min uppmärksamhet var hur de redan vid tidig ålder börjar utnyttja barnen genom att lära de att det viktigaste är att vara lojal mot staten. De ser helt enkelt till att använda barnen till spionage redan vid sex-sju års ålder.
I Mersin träffade jag Nergiz som var 11 år. Hon kunde kurdiska men även hon föredrog att prata turkiska hemma. En dag gick jag och Nergiz till parken utanför deras port för att sitta i solen och äta glass. Vi började prata om skolan och jämföra den turkiska skolan med den svenska när Nergiz berättade något som chockerade mig. Hon berättade att när hon var sju år och började första klass, i en kurdisk by nära gränsen till Syrien, var hon så duktig och omtyckt av läraren att hon fick i uppgift att bli den som höll koll på vilka elever som pratade kurdiska under skoltid. Hon fick en bok med sig där hon skulle skriva ner namnen på de elever som hade gjort misstaget att prata på det förbjudna språket. Där skulle det även antecknas hur många gånger de hade gjort det. I slutet av varje vecka var det sedan dags för alla föräldrar att betala sina barns böter. Pengarna som betalades in gick sedan till skolkassan sades det.
- Ibland brukade de mest ”olydiga” barnens föräldrar komma hem till oss och gråta och be mig att stryka bort deras barns namn eller åtminstone minska antalet gånger. Det var inte så mycket pengar man tvingades betala, men för de barnen som alltid pratade kurdiska på rasterna blev det mycket. Ibland tyckte jag synd om dem så jag strök bort lite men andra gånger tyckte jag att det var lite rätt åt dem. Om läraren säger att det är förbjudet att prata kurdiska i skolan så borde eleverna lära sig att inte göra det. Man måste lyda, säger Nergiz och verkade inte ångerfull.
Jag frågade henne om hon inte kände sig olojal mot sina kompisar när hon skvallrade på dem. Ville de fortfarande vara hennes kompisar efter det?
- Ja, det ville de för om inte läraren valt mig skulle det bli någon annan. Alla i klassen ville vara kompisar med mig för jag skrev inte upp mina närmaste kompisar även om de pratade kurdiska. Ibland glömde t.o.m. jag bort mig och råkade prata kurdiska på rasterna, säger hon och fnittrar till lite.
Men Nergizs föräldrar då, hur reagerade de på det här? Blev de upprörda eller arga när de fick reda på det?
- Nej, inte alls, säger hon och ger mig en förvånande blick.
De var stolta över mig, över att jag var så duktig och skötsam att jag blev den utvalda, berättar hon med ett stort leende på läpparna och fortsätter att äta sin glass.
Efter samtalet med Nergiz insåg jag att så länge du straffas när du pratar kurdiska och istället belönas när du pratar turkiska så är Eden långt ifrån att vara ett paradis.
Sefaat Kavak
WeKurd
