WeKurd

Den moderna västerländska journalistiken kan ibland liknas vid ett skenande tåg utan bromsar och backspeglar där nyproduktion av nyheter på band är så viktigt att man ibland till och vänder sanningen ryggen och skapar nyheter. Än värre är hur rasismen i svensk media får verka obehindrad och felaktigt skapa nyheter om kulturellt betingade brott. Detta har om något fått ödesdigra effekter på allmänhetens syn på hedersmordfrågan och stjälpt många av offren och satt käppar i hjulet för de människor som inte blott pekar på att problemet finns, utan också försöker förstå och försöker skapa en lösning på frågan. Ahmady och Keeler 2006:

”By uncritically characterising ‘honour killing’ as a broad cultural phenomenon, such media portrayals diminish the crime itself, instead focusing on a problematic pattern supposedly endemic to certain parts of the world”

En definition av heder är svår; Förutom att själva begreppet är omdiskuterat så har dess innebörd varit olika i både tid och rum, dock är kvinnans oskuld centralt i begreppet heder. Hedersbegreppet är särskilt viktigt i outvecklade patriarkala samhällen, där familjens anseende och ställning i samhället påverkas av medlemmarnas handlingar. Den patriarkala ordningen skapar i sin form automatiskt underordnade och överordnade, där kontrollen av underordnade, kvinnor och deras oskuld men också åldersmässig hierarki, upprätthåller hierarkin. Makar och fädrar ger sig därför rätten att bruka våld och till och med i extrema fall mörda kvinnor som trotsar hierarkin, exempelvis vid sexuella relationer utanför äktenskapet. (Amnesty 2006).

Av samma anledning är inskränkningar på barns rättigheter och frihet norm i patriarkala samhällen; Förvisso är detta ämne viktigt att ta upp för att hedersvåld i patriarkala samhällen skall ses i sitt rätta sammanhang och förstå att hedersrelaterat förtryck är en del i ett större system kallat det patriarkala systemet, men av praktiska skäl utlämnas ändock en djupare diskussion kring ämnet förutom att citera Anders G Broberg vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet:

”Bruket av våld är också kopplat till familjens hierarkiska respektive egalitära struktur. Isamhällen med en tydligt hierarkisk familjestruktur är bruket av våld för att avgöra konflikter och genomdriva sin vilja allmänt accepterat. En förutsättning är dock att våldet brukas ’uppifrån och ner’ ” (Barnuppfostran i tid och rum, 2000)

Detta system har dominerat samtliga kontinenter i världshistorien och endast i de länder där det har ersatts av system som kunnat garantera individers rättigheter, har den gamla samhällsformen bleknat, om än dock fortfarande levande i form av könsdiskriminering, kvinnomisshandel på alla samhällsnivåer och klasser i västvärlden, eller som Hassanpour/Mojab 2002 skriver:

”Patriarchy in both Kurdish and Western societies is reproduced on an hourly and daily basis. It is reproduced by the family, the educational system, the state, religion, media, music, arts, language, folklore and all other social and cultural institutions. Thus male violence against women cannot be reduced to a cultural trait, a cultural norm, or a dormant cultural value that accidentally pops out with the wrath of a violent man.”

Eller Ahmady och Keeler 2006:

“Violence against women is a social phenomenon, that, sadly, cuts across all cultural divides. I we look at the nature of crimes against women in British society generally, we have a case in point. With alarming regularity, white British women, like the Muslim counterparts, fall victim to violence and murder at the hands of controlling ex-partners whose jealousy drives them to such ends”

Samtidigt som det patriarkala systemet bleknar i skuggan av ett samhälle som blir demokratiskt och som kan garantera individens rättigheter och ge det civila samhället ekonomisk och social trygghet, ser man också att i tider av svår misär, krig, ökad våld och andra faktorer som kan bidra till minskad trygghet för det civila samhället, där det inte finns något organ som kan upprätthålla ordning och ge trygghet, tar det patriarkala styret med uråldriga anor plats och breder ut sig. Resultatet är slående; Ett påfallande ”yttre hot” mot familjen leder åtstramande av den patriarkala hierarkins normer, varvid kvinnans frihet är ett av många som inskränks. Detta leder i sin tur till ökad frekvens av bland annat hedersmord och hedersrelaterat våld. Detta är extra tydligt i Palestina-Israel konflikten, där konflikten blossar upp och lugnar ned sig med jämna mellanrum:

”Enligt Women's Empowerment Project har fysisk, psykisk och sexuell misshandel inom hemmet ökat med 154 procent i Palestina under den andra intifadan. I en studie gjord i Gaza förra året sade 60 procent av kvinnorna att de utsattes för våld från sin egen man /…/ Det ökade våldet i samhället tar sig extrema uttryck. Ett exempel är ökningen av antalet hedersmord. De palestinska myndigheterna, som är låsta av konflikten, har ingen möjlighet att se till att lagar efterlevs” (Amnesty press 2004)

Sverige och Patriarkalism

Sverige skiljer sig inte från andra europeiska länder på den punkten; Dagligen sker grova våldsbrott mot ex-fruar och f.d. flickvänner. Väldigt få vågar eller vill godta att kvinnomord och kvinnomisshandel kommer från samma källa och stam som hedersmord och hedersrelaterat våld. Istället negligeras sakfrågan och bortförklaras i termer av individualitet där det kan heta allt ifrån svartsjukedrama till att mördaren varit psykiskt sjuk och får genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

I en av få vetenskapligt förankrade artiklar rörande heder och hedersmord i svensk media pekar Ingemar Lindberg och Magnus Dahlstedt just på detta och förklarar varför hedersdebatten har utvecklats som den gjort i Sverige. De påvisar en djupt genomsyrande svensk kulturrasism i debatten där hedersmordsfrågan använts till svensk identitetsbyggande och där uppmålandet av ”dom” (invandrare) fungerat som en definition av och kontrast till vad ”den svenska självbilden” inte är. Dessutom vidgås att ”invandrares” handlingar definieras som kulturellt betingade emedan de ”våra” (svenskars) gärningar är individuellt vållade. (Lingberg, Ingemar & Magnus Dahlstedt: 2002)

I rapporten ”Slagen dam” 2001, redovisas den första undersökningen av sitt slag i Sverige med syftet att studera omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Resultaten är slående; 28 procent av alla kvinnor har blivit utsatta för fysiskt våld av tidigare makar/sambon av vilka majoriteten har varit av systematisk karaktär. Elva procent av kvinnor i Sverige har någon gång utsatts för ospecifikt våld av sin nuvarande make/sambo av vilka hälften har skett någon gång senaste året. Sammantaget har tre procent av kvinnor i Sverige någon gång blivit utsatta för fysiskt våld av sina nuvarande makar.
Rapporten visar också att våld mot kvinnor även är långt ifrån marginellt utanför sexuella relationer; nästan hälften av alla kvinnor i Sverige har någon gång blivit utsatta för våld efter sin 15 års dag. (Brottsoffermyndigheten: 2001). Även Brottsförebyggande har gjort liknande undersökningar där man visat att ungefär 40 000 kvinnor varje år i Sverige blir utsatta för fysiskt våld, av vilka 25 000 är förvärvsarbetande. (BRÅ: 2 001:14)

I Sverige mördas sexton kvinnor årligen av män som vid brottstillfället har eller har haft nära relation till offret. Det kan handla om make, sambo, fästman eller pojkvän. Elva (11,2) av de sexton kvinnor som mördas årligen är av svenskt ursprung. (BRÅ: 2 001:11)

”Svartsjuka och problem i samband med separationer var motivet i 60 procent av fallen. Gärningsmannen som ofta har ett stort behov av att kontrollera har, när han känt sitt kontrollbehov hotad, dödat kvinnan. ” (BRÅ: 2 001:11)

Om dessa siffror inte talar sitt klara språk, så gjorde Gudrun Schyman det när hon under stort rabalder gick ut i media och ställde den retoriska frågan: ”Är alla svenska män lika förtryckande som talibanerna i Afghanistan.”. Själva uttalandet i sig är naturligtvis ett PR-trick, men hon förklarar senare i sitt tal att hon med sitt uttalande vill förtydliga det faktum att kvinnoförtrycket har samma rötter, oavsett vart det sker, såväl som i laglösa Afghanistan som i demokratiska Sverige.

”Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där mänförtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Skillnaderna är givetvis väldiga: i talibanernas Afghanistan avrättades kvinnor inför publik om de haftutomäktenskapliga förbindelser; i Sverige har vi en jämställdhetslag, men nästan varannan kvinna har utsatts för våld av en man.” (Tal av Gudrun Schyman: 2002)

I samband med att hedersmord blev känt i Sverige under nittiotalet, aktualiserades tidigare forskning kring heder och ära i Sverige och i svensk historia. En av dessa forskare, Maria Lindstedt Cronberg, visar i sina studier att den patriarkala ordningen även i Sverige och övriga nordiska länder länge varit helt dominerande fram till vår tid, men också att kvinnans heder under denna långa tid fram till dagens Sverige starkt kretsat kring hennes sexualitet (Maria Lindstedt Cronberg, 1967)

Västvärlden, Feminism och Patriarkalism i Mellanöstern

Kvinnorörelserna i Väst har synnerligen utvecklats och gjort mycket framgångar som resultat av en lång process och generationsmognad som sträckt sig bak till 1900-talets början då tanken om att myndigförklara kvinnan för första gången dök upp i modern tid. Det har alltså tagit nästan 100 år under förhållandevis mycket goda förhållanden med yttrande- och tryckfrihet som tyngsta vapen i arsenalen, att förankra tanken om att kvinnan är likställd mannen. Och trots detta, som konstaterats ovan, är patriarkalistiskt kvinnoförtryck fortfarande djupt rotat i det svenska folkhemmet och i övriga delar av väst (Steans and Pettiford: 2005: 161-176, 129-143).

De två sista årtiondena har dock kvinnorörelsen i väst stagnerat och man har spekulerat i varför detta har skett och varför just nu. I samband med att strukturalismen försvagades under denna tid och en realistisk diskurs spred sig i väst, delades den transnationella kvinnorörelserna till nationella rörelser där kvinnoförtryck har kommit att bli en inre nationell angelägenhet. Detta har tenderat till att reducera hedersmord från att vara del av den ”patriarkala kulturen” till att vara något unikt för respektive land (Hassanpour/Mojab 2002).

Detta, tillsammans spridning av modernistiska idéer om att det egna, sanningen, definierad genom jämförelse med sin diktomi, det andra, ”det marginaliserade”, influerat feministisk teori där den västerländska kvinnan har definierat sig själv genom att definiera den icke-västerländska kvinnan, det ”andra” som ”icke frigjord” och ett offer för bakåtsträvande kultur och traditioner, har varit orsaken till att kvinnorörelsen stagnerat senaste årtiondena. Även Kulturell relativism har varit en bidragande orsak till denna polarisering i ”vi och dom” och isolerat kvinnoförtrycket till att vara kulturellt betingat. Sammantaget har kvinnorna i väst självdestruktivt inte velat eller vågat se det könsförtryck som sker på "hemmaplan” och den oförnuftiga och genanta tanken att ”vi kvinnor har det bra jämfört med kvinnor i andra delar världen” har dominerat kvinnor i väst och stjälpt dem i deras väg till fortsätt jämställdhet mellan könen (ibid:2002, Steans and Pettiford. 2005: 161-176, 129-143.

Kurdistan och Patriarkalism

Den kurdiska nationalkampen sträcker sig tillbaka till 1500-talets början då kurder för första gången hamnade emellan och nyttjades av de stora imperialistiska krafterna i området på den tiden, ottomanerna och perserna vars gränsdragning nästan alltid gick över och delade den kurdiska befolkningen i två delar. Detta skapade något av en status quo för kurderna, där de utlämnades åt sitt öde utan att kunna påverka. Å ena sidan ville Safavidderna (Azerier) från öst underkasta sig de kurdiska områdena, samtidigt som ottomanerna tryckte på från väster. Och däremellan fanns kurderna.

Safavidderna var rädda för kurdiska uppror och kände av oroligheterna i området. Därför beslutade Shah Tahmasp I att massdeportera kurder från området långt in i dagens östra Iran. Detta är en av anledningarna till varför det idag finns 1,7 miljoner kurder idag som talar kurdiska i Khorasan provinsen i nordöstra Iran idag. (Wikipedia 1)

Ottomanerna var starka i kriget och tryckte gränsen allt längre in mot Iran, och safavidderna svarade med att systematiskt bränna ned kurdiska byar och städer som de förlorade till fienden. Förstörelsen var förödande och en katastrof för det kurdiska folket ett faktum. Under dessa tider av fattigdom och svält, massdeportationer och systematisk förstörelse av städer och byar växte en provocerad tanke om att göra något åt situationen. Situationen var ohållbar och ur dessa spillror trädde Ahmedê Xanî fram med tankar om nationell enighet och önskan om en kung som kunde ge folket befrielse. Samtidigt under denna tid, på en annan plats långt borta hade kungar istället fullt sjå med att samla in tillgångar från de rika katolska kyrkorna för att stärka sin ställning och försvaga religionens inflytande. Detta var skillnaden i förutsättningar för kurder och svenskar. (Ibid.)

Under 1600-talet hade Ahmedê Xanîs tankar om nationellt byggande börjat etablera sig och kurderna började återuppbygga det så viktiga Dimdim fortet. Safavidderna såg det som aspirationer mot självständighet och skickade trupper för att stoppa kurderna. I 8 månader pågick slaget vid Dimdim, kurderna förlorade men såg ändå Dimdim som en oerhörd symbol, ett avstamp till att våga kräva. Detta har avlösts av uppror efter uppror med samma scenario; Kurderna har varit i något av ett status quo scenario där de inte haft någon möjlighet att utveckla sina samhällen, fråntagen möjligheter att skapa ett utbildningssystem, fråntagna möjligheter att skapa en ekonomi och deras enda val har varit att göra uppror. (Encyclopedia Iranica)

Vid fördraget i Lausanne 1923 efter första kriget valde man att befästa den situation av ständigt förtryck kurderna levt under i 500 år. Den kurdiska nationen fick inte den stat som de lovats få erhålla ett par år tidigare i fördraget vid Sévres. Nya uppror och nationella massrörelser har åtföljts av detta, men utgången har varit densamma. Medan Europa och Väst industrialiserade sina länder och Sverige påbörjat etableringen av det svenska folkhemmet, levde kurder som slavar och kämpade för att få rätten att få existera och få forma sin egen framtid. Dessa försök till självbestämmande har inte varit gratis. Grannländernas metoder att stävja dem till att förbli slavar har haft stora konsekvenser för de kurdiska områdena. Systematisk urholkning av ekonomin i Kurdistan, inga fabriker eller företag har tillåtits byggas i kurdiska områdena, skolutbildningarna är på turkiska/iranska och hålls medvetet på låg nivå och används dessutom mer som ett sätt att mata elever med åsikter och forma dem till att lyda snarare än att lära dem kunskap. Oliktänkande har kastats i fängelser och utsatts för tortyr. Tiotusentals städer och byar i samtliga delar har bränts ned till ruiner, folkmord och massdeportationer i Turkiet, Irak och av Iran har varit vanliga återkommande inslag i kurdernas historia allt sedan 1500-talet, assimileringsprocessen och politiken gentemot kurder i samtliga länder i området har formats gemensamt, särskilt då Kemal Atatürk och Shahen av Iran på 20-talet hade nära kontakter och inspirerades av varandra. Saddam och Turkiet har använt senapsgas på kurder och använt Kurdistan som sopstation för strålningsavfall från Shell och andra oljebolag. De kurdiska samhällen har ödelagts och är utvecklingsmässigt 100 år efter västvärlden där ingen lag eller ordning har funnits på 500 år på grund av imperialistiska tankar hos andra nationer i området. De kurdiska rörelser har försökt med våld, med försök till att använda demokratiska metoder trots att i länder där de verkat har demokratin varit och fortfarande är ett spel för galleriorna. Oavsett metod har utgången varit densamma. (Khaled Salih, Göteborgs Universitet, Dr. Rebwar Fatah: 2001, Kemal Burkay: 1999, Wikipedia II, III, Institute Kurde: The Kurdish Diaspora, Wekurd: 2006 ).

I ett landområde som Kurdistan med dess historia återberättad här i mycket stora drag, förstår man att det inte funnits någon stat som kunnat garantera människors och individers rättigheter. Där det inte det finns någon sådan lag eller stat som kan garantera civilsamhället trygghet och ordning, tas makten över av någon som kan erbjuda detta. Därför är också de patriarkala strukturerna fortfarande djupt rotade i det kurdiska samhället. En som har undersökt kurdernas situation och samhälle är den norske professorn Haci Akman, som beskriver ett samhälle som ständigt hotas av kaos och våld runt hörnet, där klansystemet och patriarkalet skapar ordning och fyller samma funktion som det en stat ska göra. Akman menar, mycket riktigt, at hedern är en del i detta system där hedern kan ses som ett självförsvar. (Akman: 2002)

Detta självförsvar som Akman talar om blir aktuellt när det existerar ett hot, i detta fall ett hot mot den nationella identiteten. Det finns naturligtvis stora skillnader mellan den kurdiska frågan och Palestina-Israelkonflikten, men rent illustrativt skulle man kunna jämföra kurdiska situationen i något av 500 år av ”intifada-liknande” förhållanden (se i början av denna skrift).

En annan som berör frågan om etnisk identitet är Thomas Jylland Eriksen. Han anser att när den etniska identiteten hotas, t.ex. vid migration, demografiska förändringar, integration och som i kurdernas situation av uteslutning från ett politiskt system, uppkommer automatiskt en självförsvarsmekanism där man försöker stärka släktskapssystem, religion och livsstil. (Eriksen 2 000:89)

I kurdernas fall har det handlat om att upprätthålla en för dagen samhällsstruktur ordning där patriarkala systemet varit en viktig del i hierarkiskapandet och denna ordning. I dessa situationer är det brukligt med stor inflytande från religioner, dock skall detta inte behandlas här då det är ett helt skilt ämne, och om man tar upp det riskerar man att skapa en koppling mellan heder/kvinnoförtryck och religion. (Jan Guillou, 2002)

Hedersmord och hederskodex är en del av denna upprätthållande ordning, där hederskodexen är en oskriven bok av regler som samhället måste följa. Lever man enligt dessa oskrivna regler, får man respekt och man uppfattas som hedersam. Skulle man bryta mot dessa regler förlorar man sin heder. (Wikan, 2 005:65-66)

De människor som migrerar till europeiska länder från Kurdistan och måste integreras i de nya samhällena de kommer till, står inför samma problematik och får bekänna de hot mot den etniska identiteten som Thomas Jylland Eriksen talar om. Och det är ju det som uppenbarade sig i fallen med Pela och Fadime.

Slutdiskussion

Det finns synnerligen en god tanke i varför detta ämne har avhandlats egentligen långt efter att det förlorat sin aktualitet i svensk media; När den kraftigaste reaktion av kulturrasism lagt sig, måste mer rationella tankar ta över och föra diskussionen. Annars lämnar man plats och en grogrund för fördomar och misstolkningar, vilka följaktligen kommer att användas av högerextrema falanger. Ett sådant scenario gynnar varken kampen mot kvinnoförtryck eller hedersmord.

Som det i ovanstående texter har skildrats, är hedersmord och hedersrelaterat våld en del av underordnande och förtryck av kvinnan som återfinns i det patriarkala systemet. Det patriarkala systemet har dominerat stora delar av världen, men ersatts under 1900-talet av statliga system. Spåren av denna historia ser vi än idag där kvinnor fortfarande faller offer för fysiskt, ibland t.o.m. dödligt våld av sina manliga partners. Det är därför inte en slump att forskning om heder i Sverige på 60-talet, långt innan debatten hade hunnit infekteras av morden på Fadime och Pela, visade på att heder i Sverige likväl som i andra delar av världen, definieras utifrån kvinnans kyskhet och sexualitet.

För att skapa en gynnsam miljö för kvinnofrågorna att kunna fortsätta utvecklas i och överbrygga stagnationen av kvinnofrågornas utveckling, måste vi etablera en förståelse för att våldet och förtrycket mot kvinnan är universell och är en del av det patriarkala förtrycket. Feminismen måste, precis som de stora feministiska tänkarna idag talar om, inse att hedersmord, precis som annat maktvåld mot kvinnan, har samma ursprung som svenska ”svartsjukedraman”. Det patriarkala systemet kan uttryckas på olika sätt, men dess syfte och grund är alltid auktoritet över kvinnan oavsett var det sker och dessa grundläggande element måste kvinnorörelserna bekanta sig med för att besegra stagnationen av kvinnofrågornas utveckling.

Det är inte därför helt otippat att det patriarkala systemet är oerhört befäst i det kurdiska samhället med tanke på dess historia av 500 år av förödelse och skövling av det civila samhället. Att därför påstå att ”hedersmord” och kvinnoförtryck är specifikt för den kurdiska kulturen är lika mycket fel som att påstå att det ligger i den kurdiska kulturens särdrag att leva underkuvade som tredje klassens medborgare och att det är distinkt kurdiskt att bli deporterade, mördade. Därmed inte sagt att hedersmord inte förekommer i det kurdiska samhället, vilket det naturligtvis finns.

Trots detta har det ändå funnits en väl etablerad förståelse för förtrycket mot kvinnan i de olika kurdiska rörelserna. Redan i början av 1900-talet när de moderna kurdiska rörelsernas grund definierades av herrar som Celadet Bedirxan förstod man hur angeläget det var att stärka den kurdiska kvinnans ställning. 1919 grundades den första kurdiska feministiska organisationen ”Association for the Development of Kurdish Women”, vars syfte var att upplysa kurdiska kvinnor om moderna tankeställningar, men också att förändra kurdisk familjeliv (Dr Nazand Bagikhani, 2003)

Senare vid utropandet av Mahabad-republiken bildades kvinnoorganisationen Yaya. Kvinnororganisationer har avlöst varandra (Zhinan, Kurdish Womens Union, Sinne Womens committe, Mariwan Womens Union, Saqqiz Womens Union osv) och denna medvetenhet inom de nationella rörelserna har genomsyrat den kurdiska kampen. Både inom Komele och fortfarande inom PKK är en väsentlig andel av soldaterna kvinnor. Detta kritiseras dock av blandat Dr Nazand Begikhani som menar på att de flesta av dessa kvinnliga soldater är underkuvade sina manliga kollegor. (ibid:2003)

Med tanke på den bakgrund som har beskrivits här, tycker jag att Dr Nazand Begikhani tappar distans till frågan En sådan djupt rotad tanke i samhället kan inte förändras över en natt. Naturligtvis kommer detta att ta generationer innan vi ens börja sätta processen i rullning i tankarna hos det kurdiska folket och utifrån detta perspektiv inser man att det är ofantligt respektingivande, till och med i jämförelse med kvinnorörelser i väst, att en stor andel av rörelserna har bestått och består fortfarande av kvinnor (!).

I vilket annat land eller ebland någon nation någonsin, inklusive i västvärlden, har kvinnor gått med i den nationella armén på samma sätt som kurdiska kvinnor? Är inte detta, om något, ett stort utropstecken på att de nationella rörelserna menar allvar med kvinnokampen? Till skillnad från andra länder i området som ändock haft en nationell stat att använda som verktyg för ändamålet, vilket kurder inte haft, finns ändå här en vilja och styrka att stärka den kurdiska kvinnans roll. Vilket organisationerna också lyckats med.

I Turkiet, Iran och Irak har man inte ens sådana uppsatta mål; I Irak vill man införa sharialagar, i Turkiet är hedersmord inte ens straffbart. Mitt syfte är inte att göra samma misstag som västerländsk feminism har gjort, dvs. att skydda kurdernas bakgård genom att peka på grannländernas, men jag vill ändå att man skall påminna sig om att kurderna inte ens har de förutsättningar som dessa länder har haft för att skapa förbättringar och stärka jämställdhet mellan kvinnor och män, och att trots detta ändock finns större intresse och önskan att bekämpa patriarkalet. Den kurdiska kampen har i grunden handlat om att inte acceptera ett samhälle styrt av uråldrigt system som hindrat nationen att utvecklas. Den nationella kampen har genomsyrats av en reaktion mot situationen i samhället, skapat av de imperialistiska krafterna i området, och att befria det kurdiska folket från denna status quo. Och konstigt nog, till skillnad från vad Mojab och Hassanpour anser, är det vedertaget att den kurdiska kvinnans kamp spelar och har spelat en viktig roll i frihetsrörelserna.

Låt oss ta ett steg tillbaka och se på den nationella kampen utifrån ett större perspektiv med vidare glasögon. Vi måste se igenom och förstå att den nationella kurdiska kampen är likaväl en kamp för den kurdiske mannen och kurdiska barn, likaväl som det är en kamp för den kurdiska kvinnans rättigheter och befrielse. Ty inte förrän den kurdiska kvinnan blir fri, äro inte den kurdiska nationen fri.

Referenser

Amnesty

Länk

Amnesty press 2004,

Länk

Broberg, Anders, 2000, Barnuppfostran i tid och rum, http://www.barnhuset.com/engine/data/media/AndersBroberg.pdf

Hassanpour and Mojab, 2002,” In Memory of Fadime Şahindal. Thoughts on the Struggle Against ’Honour Killing’ “.

Ahmady och Sarah Keeler, 2006-02-14, “So called “honour killing” are not cultural phenomen, but a crime against women, regardless of cultural background by” Kurdishmedia.com

Maria Lindstedt Cronberg, 1968, ”Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Lunds Universitet, Historiska Institutionen

Steans and Pettiford, International Relations, 2005, sid 161-176, 129-143

Lingberg, Ingemar & Magnus Dahlstedt, 2002-11-04, ”Gammal raslära seglivad”. Svenska Dagbladet

Tal av Gudrun Schyman, 2002, Vänsterpartiets kongress http://www.helgo.net/enar/politik/talibantalet.html

Wikipedia I – ”Iranian Kurdistan”

http://en.wikipedia.org/wiki/Iranian_Kurdistan

Wikipedia II, ”The Kurds”

http://en.wikipedia.org/wiki/Kurd

Wikipedia III “ Feyli Kurds”

http://en.wikipedia.org/wiki/Feyli_Kurds

Institue Kurde, “ Kurdish Diaspora”

http://www.institutkurde.org/en/kurdorama/

Khaled Salih, 2003, ”Anfal: The Kurdish Genocide in Iraq”, Gothenburg University
Dr Rebwar Fatah, 2001 ” Kurdish genocide - the sole aim of the game”, Kurdishmedia

Kemal Burkay, 1999 “The Kurdish Question – Its History and Present Situation”

http://members.aol.com/KHilfsvere/Kurds.html

Akman, Haci, 2002, Honor, Feuding, and National Fragmentation in Kurdistan. I Tournaments of power: Honour and Revenge in the Contemporary World. Tor Aase (ed.), Burlington, Vermont: Ashgate.

Encyclopedia Iranica, ”DimDim” by Amir Hassanpour

http://www.iranica.com/newsite/articles/v7f4/v7f446.html

Jan Guillou, 2002, “Hedersmord har inget att göra med religion”, Aftonbladet

Länk

BRÅ RAPPORT, 2001:11

Länk

BRÅ RAPPORT 2002:14

Länk

Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne-Marie Kalliokoski, 2001, ” Slagen Dam - mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning”
Länk