Självbestämmande i frihet för frihet

Valspråket ”självbestämmande i frihet för frihet” är valspråket för anhängare till och företrädarna för den kurdiska socialistiska skolan… Denna skolas uppfattningar i dessa frågor bildar grunden även för dagens seminarium, i synnerhet vad gäller framställningen av ”nations”-begreppet, dvs i enlighet med ”Netewyi-tanken”.

 Den kurdiska socialistiska skolans utgångspunkt är att varje förnuftig människa är en tänkande människa och att varje tänkande varelse är en människa, dvs ”tänkandet” är en specifikt mänskligt egenskap.  Den förnuftiga människans tänkande är en inriktat på frihet, en annan grundläggande och av naturen givande egenskap hos den förnuftiga människan, närvarande under hela hennes levnad. Friheten, som en oskiljaktig del av människan, kan inte säljas eller köpas, skänkas bort eller ärvas. Egenskapen att vara människa är hos individen odelbar och därför kan naturligtvis inte heller friheten, som en specifikt, mänskligt ”egenskap”, delas. Den kan därför inte heller frånkännas henne till större eller mindre del, man kan således inte ge en människa A mer frihetliga rättigheter än människa B. Eftersom friheten är en naturlig ”egenskap” hos människan kan det inte finnas övergångar eller gradskillnader mellan existerande och icke-existerande frihet, på samma sätt som det inte kan finnas övergångar mellan två för människan naturliga tillstånd – liv och död. Man kan inte säga: ”Rostman är lite död” eller ”han lever lite grann”, utan antagligen lever han eller så är han död. På samma sätt måste man kunna säga: ”Rostman måste vara fri som alla andra människor” eller ”han skall inte vara fri”. Säger man ”han skall inte vara fri” måste man också tillägga ”som alla andra icke-människor” eftersom ”brist på frihet” innebär att man tagit bort en naturlig, mänsklig egenskap. Utan denna egenskap är hon avskiljd från den sanna egenskapen att vara människa. Eftersom ”frihet” är en specifik egenskap hos den förnuftiga människan, är bara den människa förnuftig som inte är emot friheten. När friheten förverkligas i ett samhälle, uttrycks den i jämlikhet. Således består jämlikheten i användandet av den mänskliga egenskapen ”frihet”. Jämlikheten mellan två människor kan man beskriva som en jämlikhet som gäller makt, eftersom jämlikhet i frågan om makt i sig innefattar alla andra rättigheter.

 Om människor lever i grupper eller existerar som enskilda individer, ändras inte ”friheten” som en naturlig egenskap, eftersom jämlikhet gäller för både individer och grupper.

 Eftersom alla jordens nationer består av grupper är det uppenbart att dessa grupper har rätt till jämlikhet. Ur denna rätt till jämlikhet följer, att de också måste vara jämlika vad gäller maktutövning. Det betyder att ingen nation har rätt att begränsa en annan nations frihet. Så kan t ex inte araber, turkar eller perser har rätt att säga till kurderna: ”Ni måste nöja er med autonomi, men själva har vi rätt till att upprätthålla en nationalstat”. Nationer som vill leva frivilligt tillsammans, måste vara jämlika, dvs ge varandra samma maktbefogenheter. Med andra ord: Antigen får kurderna liksom övriga folk en egen nationalstat eller måste de andra vara nöjda med ”autonomi” eller någon annat styrelseskick som drabbar alla lika. Erkänner man inte detta förhållande, följer därav att en arabisk, turkisk eller persisk människa skulle inneha mer makt än en kurdisk människa, och därmed också mera frihet – fastän frihet, som vi redan sagt – är en egenskap varje förnuftig människa och – en odelbar egenskap.

 Att inte vara fiende till friheten, innebär inte bara att enskilda människor eller olika nationer ges möjlighet till samma mått av frihet. Att inte vara fiende till friheten innebär och förutsätter också att man inte är motståndare till den enda friheten. Detta innebär i sin tur, att när t ex kurder en dag har uppnått självbestämmanderätt, så kommer denna. Enligt den kurdiska socialistiska skolan, vara legitim endast om den beslutats i frihet - utan rädsla eller som en följd av någon form av bedrägeri. Om kurderna anser sig vara tillfreds med en längre status under en viss styrelseform, varvid deras makt skulle vara mindre än andra nationers, då har de, jämfört med dessa nationer, avstått från en del av sin frihet.  Och skulle de bestämma sig för en diktatorisk, fascistisk eller totalitär regim, då har de tagit ställning ”mot friheten”, inte ”för friheten”. Ett sådant beslut kan företrädarna för den kurdiska socialistiska skolan inte acceptera och de skulle aktivt motsätta sig detta, även om en majoritet av kurderna skulle stödja beslutet. Ingen människa, och ingen grupp, ej heller någon nation, har frihet att motsätta sig friheten, inte heller den enda. Varje beslut mot friheten motsäger förnuftet och beslut som inte grundar sig på förnuft legitimeras inte av att man har många anhängare.

 Av detta följer att varje kurdisk stat och varje annan form av organisering av det kurdiska samhället måste uppstå ”i frihet”, ”för friheten”. ”Den kurdiska staten” är i sig inte målet för företrädarna för den kurdiska socialistiska skolan, för dem är snarare staten utgångspunkt för de kurdiska individernas frihetliga rättigheter, för att kunna uppnå självbestämmande och för att kunna bestämma sina egna levnadsförhållanden, i sitt eget samhälle.

 Detta betyder att om en territoriellt oavhängig stat grundas och det kurdiska folket inte är fritt i sina beslut och i deras genomförande, kan denna stat inte betraktas som hela det kurdiska samhällets stat. Eftersom friheten – som redan påpekats – är en egenskap hos varje förnuftig människa, får en kurd inte vara tillfreds med ”en begränsad frihet”. Frihet för alla kurder under jämlika villkor, både i de inbördes som i de yttre relationerna, är vårt, på förnuftet grundade mål.

 För den kurdiska socialistiska skolan är problemet hur beslutet i frihet skall kunna ske och hur de skall kunna genomföras inom det kurdiska samhället: det handlar inte om existensen av en kurdisk flagga, en president eller ett parlament i Kurdistan. Ty det finns många stater som har en flagga, en president och en armé, men som inte har frihet att besluta eller förverkliga sina beslut. Enbart existensen av en stat betyder inte att det folk som gett namn åt ifrågavarande stat, är fritt. Ett fritt folk behöver idag en bestämd form av politiska institutioner för att kunna förverkliga sina beslut och för att kunna försvara sitt territorium. Denna institution kan bestå av en oavhängig stat eller av en union av flera stater eller folk på basis av självförvaltning. Detta väsentliga är att deras institutioner har sin grund i likaberättigade stater eller folk som frivilligt slutit sig samman.

 Endast av dessa orsaker talar företrädarna för den kurdiska socialistiska skolan sedan mer än ett kvartssekel inte om ”Kurdistans oavhängighet”, utan om ”kurdernas och Kurdistans frihet”. Frihet är att ”leda sig själv”, eftersom frihet innebär mer än oavhängighet. Oavhängighet är en del av friheten, men inte hela friheten. Det kan därför inte uteslutas att ett folk kan vara i besittning av en stat, eller av flera oavhängiga stater, men att det inte har frihet i sina beslut och i deras förverkligande… Därmed avsågs redan vid den tiden att kurderna skulle kunna regera i Kurdistan i frihet, oberoende av någon icke-kurdisk auktoritet.

 Efter att nu ha analyserat problemet om självbestämmanderätt i frihet – för frihet, skall vi nu avhandla hur den kurdiska socialistiska skolan definierar begreppet ”nation”. Som redan nämnts, förbinder borgerliga och marxistiska vetenskapsmän problemet med existensen av en ”nation” mer eller mindre med existensen av en stat. Härvid ser de förekomster av en gemensam ekonomi ett gemensamt språk och ett gemensamt territorium som en förutsättning för existensen av en nation. Den kurdiska socialistiska skolan anser att medvetandet om ett gemensamt öde är den viktigaste grundvalen för existensen av nation.

 Medvetandet om ett gemensamt öde, d v s känslan av en gemensam tillhörighet, uppstår naturligtvis inte isolerat, utan som en följd av en lång och komplicerad utveckling. Men om en grupp människor är medvetna om sitt gemensamma öde föreligger också de andra förutsättningarna: det gemensamma språket, det gemensamma territoriet och den gemensamma staten.

 Judarna är ett bra exempel på detta. De var under tusentals år skilda från det hemland de ursprungligen härstammade ifrån och de levde i olika stater, talade dessa länders och folkets språk och de hade ingen gemensam historia (förutom den förhistoriska traditionen). Men medvetandet om det gemensamma ödet och deras situation tvingade dem att vara hänvisade till varandra, fick dem att återuppliva sitt gamla språk, hebreiskan och åter börja använda det som sitt modersmål. Det fick dem också att återanvända sitt gamla hemland som de lämnat för flera tusen år sedan och grunda en gemensam stat. Ett annat exempel är det indiska muslimerna, som tidigare bebodde en del av Indien. Men eftersom de hade en annan religion blev de med tiden medvetna om sitt speciella öde, lyckades återuppliva sitt språk med användande av arabiskt alfabet, göra det till ett nationalspråk och med tiden grunda en oavhängig stat under namnet Pakistan.

Jemal Nebez (Cemal Nebez)

Kurdernas Nationella Fråga

-          Autonomi, en oavhängig kurdisk stat eller självbestämmande i frihet för friheten?

Publicerad av Kurdiska Adakemin för Vetenskap och Konst 1988

Bildens källa: http://www.jemalnebez.com/

WeKurd
2008-09-08