Texten nedan är ett utdrag från ett seminarium av Prof. Cemal Nebez år 1988 i Stockholm.  Hela föredraget publicerades under ” Kurdernas Nationella Fråga - Autonomi, en oavhängig kurdisk stat eller självbestämmande i frihet för friheten?” av Kurdiska Akademin för Vetenskap och Konst 1988.

Genomgång av argument hos motståndarna till en kurdisk oavhängighet

1)   ”Eftersom kurderna hittills inte haft någon stat, bör de inte heller ha det i framtiden.”

Ett av argumenten som anförs mot Kurdistans oavhängighet är, att eftersom kurderna hittills inte haft någon stat och detta förhållande fortfarande råder, måste det också så förbli. Detta argument framförs framförallt av Kurdistans ockupanter och av de krafter som stöder dessa ockupanter.

Vid ett möte som ägde rum i Kairo 1965 under ledningen av Nasser, vars syfte var en diskussion om den arabiska nationalismen, sade t ex ledaren för den irakiska delegationen, Dr Abdul-Aziz el-Duri, f d docent i historia vid universitetet i Bagdad: ”Framtill våra dagar har det aldrig existerat en kurdisk stat eller furstendöme och ordet Kurdistan har kommit i bruk först vid senare tid…”(34) Nu är denna Dr el-Duri uppenbarligen varken historiker eller vetenskapsman. Han är politiker, eller snarare, han uttalar sig som en politiker och i varje fall inte med utgångspunkt från fakta. Trots detta lyssnade vissa fackmän på hans uttalanden den gången, så låt oss nu göra sammaledes.

När vi diskuterar detta argument, bör vi minnas, att begreppet stat under historiens gång inte alltid kunnat definieras på samma sätt. Staten bestod tidigare i Orienten av en persons eller familjs herravälde över ett bestämt landsområde eller en stamledares herravälde över ett antal stammar. Genom uppkomsten av detta system, vars grund var ledaranspråk från adelsfamilj eller från en bestämd religiös grupp, eller deras seger i ett krig, kom den aktuella statsbildningen att i regel bära denna härskande familjs, stams eller grupps namn. Umaiyaden-staten (661/62-750) och Abbasiden-staten benämndes t ex efter familjerna Umayiden reps Abbasiden. Staterna fick inte namn efter de i områden boende arabiska folken. På samma sätt benämndes det Osmanska riket (1299-1924), det Safawidiska riket (1501-1722) och Qadscharen-riket (1794-1925) efter namnen på de härskande familjerna. Turkar, perser eller turkmener nämndes inte i dessa staters namn.

Vad gäller de statsbildningar i Orienten som bestod av sådana, herravälden som de ovan nämnda så hade kurderna flera sådana stater, t ex Hesnewei-staten(990-1096), som bl a hade politiska och militära förbindelser med det bysantiska riket. Dessutom fanns under förra århundradet den kurdiska Soran-staten under furst Mir-i Kora, som efter det att européerna (bl a engelsmannen Dr Roos), fördrivit från området regerades betydligt skickligare än det Osmanska riket.(35) Vidare fanns den kurdiska staten Botan under furst Bedir Khan, som förfogade över en reguljär armé med tungt artilleri och förnämlig utrustning.  Staten upprätthöll förbindelser med Europa och strävade efter ett enat Kurdistan. Tilläggas bör också, att det fram till år 1515 fanns flera stater i Kurdistan i form av furstendömen, som regerades som oavhängiga statsbildningar.

Dessa staters historia finns utförligt beskriven i den kurdiska krönikan ”Sharafname”, nedskriven 1596/97. När man betraktar de kurdiska staterna, bör man också minnas att det var en kurdisk familj från Ayubiden som under ledning av Saladin grundade den mäktiga staten Ayubiden (bestående av bl a nuvarande Egypten och Syrien). Även familjen Branchoyi i Belutschistan grundade en stor stat. Vi skall i detta sammanhang emellertid inte ta hänsyn till detta, eftersom dessa stater låg utanför Kurdistan. Vi utelämnar också det faktum, att mederna ca 700år f kr i det nuvarande Kurdistan grundade ett stort rike och att mederna, enligt några betydande orientalister, bl a Minorski (1877-1966), var kurdernas förfäder.

Om dessa förhållanden behöver därför ej mera ordas, utan vi nöjer oss med de stater som under de senaste 1000 åren funnits i själva Kurdistan. Vi bör t ex minnas att den 2 november 1918 grundades en stat i Sydkurdistan under ledning av shejk Mahmud och att denna officiellt erkändes av Storbritannien den 1 december 1918, bara några år innan de nuvarande staterna Iran, Irak och Turkiet skapades.

Argumentet, att det folk som tidigare inte ”innehaft” en stat, inte heller skulle kunna få det i ett senare skede innebär t ex att turkarna vore mindre ”berättigade” till en egen stat, ty den turkiska staten grundades först år 1923. Den stat som existerade som det Osmanska riket mellan 1299-1924 var inte någon turkisk stat utan en ”dynasti”, sammansatt av flera folk, stammar och religioner. De som talade turkiska bildade i denna statsbildning en mycket liten minoritet i förhållande till araber, kurder, armenier, lasener, tjerkesser, greker, bulgarer, albaner osv. Dessutom ansågs det för en förolämpning under tiden för det Osmanska riket att kalla någon för ”turk”. Sade man det till någon, svarade vederbörande: ”Jag är inte turk, jag är osman.”

Inte heller fanns det före Putsch Reza Shah (1921) någon stat som kallades Persien: den av Reza Shah bildade staten bar namn efter Qadscharen-dynastin. Qadscharerna var emellertid turkmener, inte perser. Före Qafscharerna regerade i området Zendis, som i sin tur var kurdisk dynasti. Ännu tidigare regerade där Nadir-Shah Hawshar (Afschar) och safawiderna: Nadir Shah var en kurd från Hawschar och också safawiderna tillhörde en kurdisk dervisch-dynasti.

Turkarnas, persernas och arabernas nationalstater har sålunda uppstått först under detta århundrade. Turkiet grundades, som vi tidigare nämnt, 1923-1924. Persernas nationalstat grundades 1925 och namnet ”Iran” användes första gången officiellt 1937. Irak grundades 1921 av Storbritannien. Pakistan var fram till 1948 en del av Indien och Bangladesh var fram till början av 1970-talet en del av Pakistan. Det finns ju också flera afrikanska stater som uppstått under de senaste åren.

Med andra ord – skulle det vara på det viset att ett folk som tidigare inte ”innehaft” någon stat ej skulle ha rätt till sådan idag, ja, då skulle varken turkar eller perser idag kunna åberopa sin rätt till en egen stat inte heller skulle stater som Irak, Pakistan eller Bangladesh eller de flesta av de afrikanska staterna få existera.

Men låt oss acceptera påståendet att endast det folk som tidigare ”innehaft” en stat, har denna rättighet idag. I så fall gäller ju det motsatta förhållandet. Med utgångspunkt från kurderna, vars förfäder återfinns i det mediska riket: Varför har idag inte Soryani, armenierna, kopterna eller fenicierna i Libanon – förfäder till respektive syrianerna, armenierna, kopterna och fenicierna – någon egen stat? Deras villkor är detsamma som judarnas, som för tusen år sedan grundade det judiska riket, som på sin tid var en stark stat, omnämnd bl a i Koranen. Och varför vill då arabiska chauvinister som Abdul-Aziz el-Duri, som avvisar kurdernas anspråk ned argumentet att dessa tidigare inte haft en egen stat, varför vill de inte att judarna skall ha rätt till sin stat? Detsamma gäller de turkiska chauvinisterna, som påstår att kurderna inte tidigare haft en egen stat. De vet ju t ex mycket väl att armenierna tidigare haft en stat – varför råder de dem inte nu upprätta en egen stat?

Sålunda är argumentet, att det folk som tidigare inte haft en egen stat, inte heller bör ha det idag, en blott undanflykt som används mot kurdernas anspråk och som argument betraktat saknar det både rim och reson. Fakta är att kurderna tidigare haft åtskilliga stater.

Låt oss så undersöka om detta argument är logiskt i sig. När någon påstår, att ett folk som tidigare inte haft någon stat, inte heller idag skulle ha en sådan rättighet, utgår man uppenbarligen från en bestämt måttstock vad gäller historisk ”ålder”. Man anser att företeelsen i sig måste vara ”historisk” och härstamma från en bestämt historisk tid, annars har den ingen rätt att existera. ”bara det gamla består.” Men detta stämmer inte i alla situationer. Inte allt gammalt är som vinet, som – inom gränser – blir bättre av att åldras. Människan blir svagare med tilltagen ålder. Kanske någon här invänder att en stat är någon abstrakt och inte något konkret, som i de ovannämnda exemplen. Om en stat är något abstrakt och är ett uttryck för en viljeförklaring från en bestämd grupp människor som beslutat sig för att leva samman, så måste även ett sådant beslut gjorts vid en viss bestämt tidpunkt. Även de folk som för tusen år sedan hade en stat – som t ex grekerna – uttrycker vid en bestämd tidpunkt sin önskan. Varje handling påbörjar med en bestämt tidpunkt, och varje ny företeelse har sin grund i sådan första handling. Varje människa föds till denna värld, och ingen kan påstå att den som ännu ej är född, inte skulle ha rätt att födas. Det enda som inte har någon början och slut och som existerar i evighet, är Gud. Men eftersom stater är ett verk av människan, har den en mänsklig och inte en gudomlig karaktär. Alltså har den en bestämt början och denna början är bestämt av människors önskemål och vilja.

Grundandet av en stat, oberoende av vilket slag den är eller av vilken folk den grundas, medför oavhängighet för denna stat. Oavhängighet utan bestämmanderätt och frihet att kunna utnyttja denna rätt är inte tänkbar. Existensen av denna frihet innebär också existensen av makt. Den som inte har någon makt, är inte fri och den som inte är fri har inte heller någon makt. Frihet och makt betingar varandra: därmed är också den som är motståndare till kurdernas oavhängighet motståndare till att kurderna besitter lika mycket makt som de folk som delat upp Kurdistan emellan sig och som själva är besittning av stater. Kort sagt, var och en som är emot att kurderna besitter lika stor frihet som de folk som nu delat upp Kurdistans territorium, betraktar det kurdiska folket som mindrevärdigt jämfört med de turkiska, persiska och arabiska folken – även om de ständigt talar om broderskap. När således någon påstår att den som tidigare inte haft någon stat inte heller skulle ha rätt till detta idag, då betyder det också: den som tidigare inte var fri i kraft av sin oavhängighet, har inte heller idag rätt till denna frihet. Detta resonemang ger dem, som innehar makt, en förevändning att utestänga de maktlösa folken från oavhängighet och frihet, och de tar sig därför också rätten att bekämpa dessa folk.

Erfarenhet har emellertid visat, att det s k argument äger sin  giltighet bara så länge ett folk inte har möjlighet att bilda sin egen stat. Så snart detta folk utan stat, har bildat en egen stat, försvinner detta argument. Samma makthavare som hittills påstått, att den som inte har någon stat inte heller bör ha rätt att bilda en sådan, erkänner nu fakta och använder inte längre detta argument, d v s så snart det tidigare maktlösa folket nått ett stadium – bildat en stat – att man inte längre kan hindra detta folks maktutövning.

Så bekämpade t ex fransmännen på det grymmaste sätt algerierna. Men, när de märkte att detta inte längre var framgångsrik, erkände de algeriernas självständighet. Argumentet, att algerierna tidigare inte haft någon egen stat, utan varit en del av Frankrike, var plötsligt inte längre gångbart.

När bengalerna ville skiljas från Pakistan, bekämpade Pakistan med all kraft dessa strävanden. Men när Indien skickade trupper till Bengalen och besegrade den pakistanska armén, blev Pakistan tvungen att erkänna Bengalens självständighet (dåvarande Östpakistan). Argumentet, att bengalen var en del av Pakistan och att bengalerna tidigare inte haft någon egen stat, och därför inte skulle ha rätt at bilda en sådan, hade minst sin aktualitet.

Med stöd av liknande argument avrättade de chauvinistiska turkarna under ledning av ungturken Dschemal Pascha (Saffah) vid tidpunkten för första världskriget många araber i Syrien, eftersom dessa araber arbetade för de arabiska ländernas oavhängighet och dessa länders avskiljande från det Osmanska riket. När araberna, med britternas och fransmännens hjälp, hade uppnått oavhängighet, blev ungturkarna tvungna att erkänna arabernas oavhängighet – och det tidigare använda argumentet var längre inte aktuellt.

När Israel den 14 maj 1948 stod i begrepp att bilda en stat, bekämpades detta av alla araber, i synnerhet av egypterna på grund av att det tidigare inte hade funnits någon israelisk stat. Senare undertecknade emellertid Israel och Egypten Camp Davit-avtalet och därefter blev flera arabstaters hållning gentemot Israel förändrad och de kommer kanske på sikt att ytterligare närma sig Israel.

Av allt detta förstår vi, att det ifrågavarande argumentets giltighet upphör med tiden, d v s när statsbildningen är ett faktum. Av detta kan vi också förstå att argumentet endast är en förevändning som skall legitimera ett visst handlande. Det handlar inte om staters eller folks ålder, det är istället en fråga om makt. Dessutom skall vi komma ihåg att varje oavhängighet är följden av strävan efter makt. Detta gäller även för kurdernas strävan efter autonomi. Autonomi innebär en begränsad oavhängighet och därmed också en begränsad makt. Ba´athisterna, som under femtiotalet överhuvudetaget var emot att nämna kurderna vid namn, tvingades av fruktan för Pesh Merga, och p g a sin egen svaga position, att tala om ”decentralisering”. 1970 var det t o m tvungna att tala om autonomi. Skälet till att kurderna i Irak kan tala om en viss ”autonomi” (den må vara ”äkta” eller ”icke-äkta”) är, att de har bestämda maktmedel gentemot sina irakiska ockupanter.